Ständigt denna psykiatri

Av någon anledning lyckas psykiatrin gång på gång framstå som fullkomligt otidsenliga och samtidigt oförmögna att faktiskt hjälpa människor med deras psykiska besvär.

Anledningen till att jag skriver om psykiatrin är att jag hittade en artikeln i dagens aftonbladet (http://www.aftonbladet.se/wendela/article5704654.ab) som handlade om en tjej som på psykologs inrådan får prata med en läkare om sin prestationsångest.

Det var tydligen en inhyrd överläkare och jag är osäker på om överläkaren faktiskt var psykiatriker eller inte men jag antar det. Läkaren frågade hursomhelst flickan huruvida hon såg några ljusglimtar i livet osv och letade uppenbarligen på sjukdomstecken på svår depression, där självmord är en möjlighet. Flickan sade att hon "bara ville dö" men menar att det bara var som hon sade, för att illustrera en känsla. Hon ville faktiskt inte dö på riktigt, något överläkaren som förmodligen hade tveksam social kompetens, som många läkare verkar ligga inne med, missade helt.

Hon blev inlåst för tvångsvård och läkaren ansåg att botemedlet skulle vara 12 veckors elchocker. Ett stort problem med just psykiatrin i Sverige är att vi är ett av få länder (kanske det enda) i världen som tillåter just elchocker under tvång enligt LPT; Lagen om psykiatrisk tvångsvård. Det är ju fullkomligt bisarrt med tanke på vilken pseudo-vetenskap psykiatrin ofta framstår som. Behandlingsalternativen läkarna anser sig ha är psykofarmaka och elchocker. När hör man om nutritionsterapi, motion, socialt umgänge som behandlingsmetoder? Hela psykiatrin är fortfarande ofta en stor gissningslek; man sätter godtyckliga diagnoser utan att mäta någonting (det går inte att mäta ångest/depression). Sedan behandlar man med psykofarmaka, vilket också är en stor gissningslek och många verkar inte bli hjälpta av någon av medicinerna alls. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om psykiatrin och har redan gjort det. Jag anser dock att psykiatrin på fullt allvar ofta är skrattretande, av en mängd olika skäl, av vilka jag redogjort för några ovan.

Elchocker är också en behandlingsmetod som ofta beskrivs som effektiv vid svåra depressioner. Det finns dock en baksida, något som intervjuer med patienter som fått elchocker, beskriver. En del blir gladare i någon vecka och sedan verkar effekten i stort sett alla fall försvinna och man är på +/- 0 igen. Samtidigt får många sämre minne, samt en mängd andra diffusa biverkningar. Psykiatrin anammar ofta detta synsätt, dvs att bara man räddar liv så är inte biverkningarna så viktiga, vilket är skitsnack. Att man ofta helt missar miljöbiten och patienternas brist på sociala nätverk, är ju bara så pinsamt och tas inte alls upp som möjliga orsaker till deras dåliga mående.

En sak som är intressant med historien också är hur otroligt grundläggande språket är för vår förståelse och tolkning av omvärlden. Språkliga konstruktioner och ord har en väldigt stark genomslagskraft och representerar dessutom olika saker för olika personer, i olika sammanhang. Den enkelspåriga överläkaren (överläkare är förmodligen de mest arroganta människor som finns), tolkade vad flickan sade om att hon ville dö, som att hon på fullt allvar hade planerat att ta livet av sig. Flickan menade att hon sade det bara för att illustrera en känsla och syftade inte alls på att hon ville ta livet av sig. Till och med medicinen som ibland är fyrkantig och lockar till sig akademiskt duktiga, men inte alltid socialt kompetenta människor, måste väl kunna diskutera kring vad patienten menar och kunna förstå olika betydelser av olika ord och inte bara likt en maskin reagera på "jag vill bara dö" som att personen faktiskt vill DÖ, på jätteriktigt.

Psykiatriker brukar tala varmt om SSRI-mediciner och säga att självmorden minsann minskat sen de kom in på marknaden. Ja, för det första begår inte SÅ många människor självmord trots allt och dessutom har man fullkomligt bombarderat människor med anti-depressiva mediciner...för att hindra 50 personer från att begå självmord per år? Är det verkligen rimligt och more importantly, dessa personer hade med stor sannolikhet kunnat bli hjälpta på andra sätt.

En sak till angående artikeln är att det finns stränga krav på psykiatriker som innebär att om de inte ansett att en person behöver vård och denna person senare tar livet av sig, hamnar läkaren verkligen i skiten. Detta gör att de ofta tar det säkra före det osäkra och antingen sätter patienten på SSRI-medicin (något som dock ofta ökat självmordsrisken), eller lägger in patienten för vård. Jag önskar att svenska läkare och psykiatriker skulle öppna sig mer för nutritionsterapi, dvs behandling och förebyggande av sjukdomstillstånd och psykiska besvär med hjälp av ofta terapeutiska doser av vitaminer/mineraler/essentiella fettsyror osv.

Intresserade hänvisas till Dr Tolonens ypperliga bok "Näring och mental hälsa", som titeln till trots även handlar om hjärt-kärlsjukdomar och hjärnan i allmänhet.